Rummet för välbefinnande

Rummet för välbefinnande

måndag 24 september 2012

Chi è Mia? Sono io

Kan ni tänka er va?!...

Ikväll har jag varit på nybörjarkurs i italienska. Ahhhhh, när jag satt där i bilen på väg hem efteråt så pratade jag på allt vad jag orkade. Men, det var ju inte någon rinnande italienska inte...
Å nej då!

Det var en osammanhängande blandning av - de ytterst få - italienska ord som jag kom ihåg (för hjärnan var ganska full vill jag lova) och sedan maxade jag det hela med lite franska ord som jag lärde mig när vi var i Frankrike förra året. 


En salig röra med andra ord!


Och, jag kände mig nästan lite salig jag också faktiskt...


Arriverderci...
A presto...


måndag 17 september 2012

Avtryck...

Tänk, dessa gamla vackra sigill!
Vilka avtryck de lämnat efter sig...


Undrar lite grand vilka avtryck vi människor kommer att lämna efter oss?
Vilka avtryck kommer jag att lämna efter mig?

Ja, det är mycket man undrar över ibland.


torsdag 13 september 2012

Idag satte jag...

...lite guldkant på tillvaron.

Och, det behöver inte vara så väldigt...

Just idag kändes det alldeles förträffligt att plocka in några rosor från balkongen. Jag satte dem i vatten, tände några levande ljus och sedan slog jag mig ner i schäslongen. Ja, så åt jag lite god brieost med fikonmarmelad på, och till det ett glas rödvin.

Och, det kändes alldeles finemang faktiskt  *ler*


Ja, det var väl mest det jag ville egentligen.
Dela med mig lite av min lilla rosa-doftande-trivselkväll bara.

För visst är det väl ändå lite grand som så, att delad glädje är dubbel glädje.
Och tänk om någon endaste en blev lite glad nu, ja då känns det ju bara ännu mera finemang det här.

Trevlig helg till er alla!

tisdag 11 september 2012

En sak i taget...

... och helt plötsligt har en liten sak här och en liten sak där blivit en hel del i slutänden.

Så, nu har kristallkronan kommit på plats också - tack mina "hjälpare"



Fortsättning följer...


söndag 9 september 2012

Livets resa...

Jag sitter uppkrupen i min schäslong, och just idag funderar jag lite extra mycket på det mesta faktiskt...

Ni som brukar vara in här och läsa vet ju att jag ofta skriver om sådant som jag tycker om, sådant som får mig att må bra och som jag väljer att applicera i mitt liv just precis så ofta som jag bara kan.

För det är ju ett val som jag gör - att välja och att ta vara på de stunderna.

Jag pausar ibland - stannar upp helt och hållet - och ägnar mig sedan åt något som jag har lust till, just precis i den stunden. Och det där kan ju variera från gång till gång. 

Ibland är det fågelkvitter och solsken.
Ibland är det att skapa smycken.
Ibland är det att läsa en god bok.
Ibland är det att fotografera.
Ibland är det att se hur vinden leker med löven på ett knotigt gammalt träd.
Ibland är det att dofta på en utsökt vacker ros.
Ibland är det att göra absolut ingenting.




Men, en gemensam nämnare för alla dessa olika saker är att jag sitter i min ensamhet, att jag får mitt eget utrymme och min alldeles egna tid. 

Och för mig är det väldigt viktigt att jag får just "egentid" när jag kan stänga bort allt annat runt omkring och bara få vara jag för en stund.

Sedan betyder det ju inte för den skull att jag inte tycker om umgänge. Oh no! För det gör jag minsann, och det har jag också ett väldigt stort behov av emellanåt.

Men, ibland när livet pockar på så är det just i ensamheten som jag finner tillbaka till min kärna.




För livet pockar verkligen på...

Ibland mer - ibland mindre...

Och, de senaste åren så har det emellanåt känts som om det pockat på MER.

Men, det är också mitt i allt detta som jag ÄN MER funnit storheten i att ta vara på stunden, att vara här och nu och verkligen tokgilla livet och att vara otroligt tacksam för allt det där som faktiskt är väldigt bra.

Så mitt i prövningarna, och det ibland så svåra, så har jag också upplevt några av de allra lyckligaste stunderna i mitt liv. Det är som om nyanserna blir tydligare på något vis. Så ibland när sorgen varit tung så har också ytterligheterna gjort så att glädjen och lyckan upplevts som än större när det väl varit dags för det.




Är det här tunga rader?
Är det svårt att ta in och förstå?

Ibland är det ju så. Livet är inte alltid så lätt att förstå.
Men, det är oerhört lärorikt.

Och, något som jag lärt mig de senaste åren är att - hur gärna man än vill - så går det inte att ansvara för någon annans lycka än sin egen. 

Det är därför som jag då och då väljer mina stunder av ensamhet där jag fyller dem med sådan som är förknippat med glädje för just mig. Då jag stannar upp och fångar de där ögonblicken som ger mig lycka i livet. 




Men, kom inte och tro att mitt liv är kantat av ett glimrande lyckoskimmer för jämnan.
Nej, det är nog bara helt enkelt så att jag valt ett förhållningssätt till saker och ting där jag sparar mer på glädjeämnena än på det som känns jobbigt.

Jag ser livet som en resa och de olika hållplatserna representerar olika sinnesstämningar.

Vissa åker jag helst bara förbi = bitterhet
Vissa kanske jag stannar på en stund, för att jag känner att det behövs liksom = ledsenhet
Vissa kanske jag inte alls har lust att kliva av på just där i stunden, men vet väldigt starkt inom mig att jag faktiskt behöver och väljer att stanna en stund ändå = insikter om mig själv och andra
Vissa stannar jag på med lätthet = glädje
Och, vissa har jag verkligen inte någon som helst lust att åka vidare ifrån = villkorslös kärlek


Så nästa gång jag skriver om bubblande iver, inspiration, lycka, glädje, tacksamhet - WHAT EVER!

Tänk på att det är något som jag värdesätter väldigt mycket, något som jag tar vara på och stundom också aktivt väljer in i mitt liv. Så att jag laddar mina batterier, så att jag ska ha kraften och orken när de svåra stunderna, ibland obarmhärtigt, knackar på i livet.




Jag har mött så mycket olika nyanser av svårigheter och prövningar - mitt liv har verkligen inte alltid varit så enkelt. Och, när man står vid någon som är svårt sjuk och bara hoppas och önskar av hela sitt hjärta att det ska bli bra - då känner man sig så hjälplös och det gör så fruktansvärt ont. Och det absolut bästa man kan dela med sig av då är omtänksamhet, värme och medmänsklighet. Att öppna sitt hjärta och dela med sig av villkorslös kärlek.

Därför kan jag ibland bli så himla ledsen när jag tänker på människor som klär in sitt liv med bitterhet och sedan väljer att strö ut den över sina medmänniskor.

I stunder när jag själv inte känner mig så stark påverkas jag alldeles för mycket av sådant och då gråter hela min själ....

Då får jag pausa...

Då får jag vara snäll mot mig själv...

Då får jag göra sådant som jag själv mår bra av...

För när jag själv mår bra - då är jag också som bäst för alla andra.

Ha en riktigt fin söndag!



(bilderna är fotade i Malviks rosenträdgård - rena rama rosenhimlen )



fredag 7 september 2012

Världens bästa dotter!

Jag tycker att det är så fantastiskt, för vi föräldrar brukar ju oftast tycka att just våra barn är det mest fantastiska som finns! Och, det är ju precis så det ska vara när man älskar någon så där villkorslöst. 

Alla är vi små underverk på vårt alldeles speciella vis.

Men, just idag så är det ändå en speciell dag, för idag fyller världens absolut bästa dotter 15 år 
(japp, för just i min värld så är det ju faktiskt så...)

Hon är sååå otroligt vacker i själen och så vacker på utsidan. 

GRATTIS gumman - jag önskar dig en helt underbar födelsedag!


Det går inte att med ord beskriva glädjen du skänker mig i mitt liv......

JOY!



tisdag 4 september 2012

En skönhet har flyttat in...

... och som jag har väntat på denna skönhet ska ni veta!




 När jag och Mia var hos Gúa för ett tag sedan tillbringade vi kvällen där inne i hennes magiska butik (Mor Ágústas garage). Det blir väldigt gärna så när vi är där, för man vill liksom aldrig gå ut därifrån när man väl kommit in där....   *ler stort*   

Ja, så satt jag där i schäslongen och kände att den alldeles bestämt var min. Så var det faktiskt! Och jag köpte den, men jag fick lov att stilla mig lite grand eftersom jag inte fick in den i min lilla bil just då. Men, i måndags var det en lyckans dag, för då var det äntligen dags för den att komma hem (tack Thorir). Gissa om jag inom loppet av några minuter, väldigt förnöjt, satte mig tillrätta i den och tyckte att livet var toppen?!...



Ja, och nu står den där i vardagsrummet och förgyller vår tillvaro. 

Det är så himla härligt när man väntat på något så där extra mycket, och sedan - en dag bara - så är det liksom. Då har det ju varit värt all den där väntan. Men, det är ju alltid lättare att tycka att det varit värt det när det väl blivit som man önskat. För när man står mitt uppe i själva väntandet så känns det inte alltid lika lattjo......



Ser ni vad som speglar sig här då? Jo, en dörr som passar alldeles förträffligt till favoritskåpet som jag köpte av Marie. Knepigt hur saker och ting faller på plats ibland. Dörren köpte jag av Magnus för flera år sedan, och inte visste jag väl då att den skulle vara så perfekt i färg till ett skåp som jag skulle köpa flera år senare?!?... Dessutom så passar det så fint ihop med schäslongen.

Tänk så finurligt det är ibland  :-)

Au revoir!