Åhhh, men... Ohhhh.... WOW......JÖSSES!!!

Det var precis så jag lät, när jag såg det som skymtade fram.

Inuti en trälåda, som stod på golvet i butiken, såg jag en antydan av något helt underbart.

Kom av mig helt och hållet, och fullkomligt slängde mig ner på golvet för att se om det verkligen var sant - OCH DET VAR DET!

------------------

Vi är alltså tillbaka i Borås, det är lördag förmiddag och jag har bestämt träff med en nyfunnen vän. Vi har gjort upp att ses på Betty´s, en alldeles ljuvlig affär.

Vi står och pratar samtidigt som jag lite automatiskt sveper med blicken över alla vackra saker. Det står en härlig, stor trälåda på golvet, men vad är det egentligen som är inuti där???

Jag lutar mig lite framåt för att se bättre och sedan blir det tre snabba steg och helt plötsligt står jag alltså på knä där framför trälådan med bultande hjärta och brinnande iver.

Åhhhh, det är en gammal drickaback i trä och den är så otroligt fint bevarad.

När jag står där på knä och samtidigt ger ifrån mig små lyckorop kommer en av tjejerna som jobbar i butiken och går förbi. Jag tittar bedjande upp och frågar:

- Kan jag få köpa den? Är den till salu?

- Ja, det får du, säger hon med ett leende på läpparna. Tycker mig även se en antydan till förvåning. Men, det är klart, tänker jag för mig själv, det är väl inte varje dag de har en salig värmländska på golvet som tackar och ler och bubblar om vartannat.

Den butiken ska jag absolut besöka igen. Så mycket fint och väldigt trevlig personal.

Lotta, som är en av mina absolut bästa vänner, förstod direkt vad som var på gång när jag bar träbacken ur bilen och bestämt stegade fram mot kameran.

Nu skulle här fotograferas...

Lite sluttande underlag, grenar, löv, snöbär...

Snacka om att gå igång!

Krukan med så underbar patina köpte jag också hos Betty´s. Tänk en julros i den!

Sådana här tillfällen måste jag säga att jag gillar hösten.

Ja, jag fullkomligt bubblade av glädje, lycka och inspiration.

Så, när jag fotograferat mig nöjd på detta motiv...

... bestämde vi oss för att ta en promenad i skogen.

Det var en trolsk stämning och vi gick där och njöt.

Kameran hängde ju kvar runt halsen på mig, så jag orkade inte hålla mig.

Helt magiskt!

Ja, jag blev så till mig så jag var tvungen att föreviga min vän också.

Det här är "min" Lotta det. Hon som alltid finns där i alla lägen.

-Kom Mia ska jag visa dig på något!

Så gick vi en bit till och sedan, där in till vänster dök den upp.

Den lilla skogsvägen som Lotta ville visa.

-Är inte det här Känslans väg? sa hon och jag nickade samtidigt som jag liksom drogs och lockades dit. Jag ville framåt och se vad som kunde skönjas där bakom grenen.

Men, tänk - jag gav mig till tåls!

Jag stod en stund och njöt av alla intryck och sedan konstaterade jag nöjt att den dagen kommer den också. När jag ska vandra fram längs den där vägen och få se vad som finns där bakom grenen. Men som sagt, en väg i taget, och jag trivs riktigt bra på den jag vandrar fram längs just nu...

I nästa inlägg kommer vi till slutklämmen...

Jag träffade ju ännu en bloggvän förstår ni.