Rummet för välbefinnande

Rummet för välbefinnande

söndag 9 september 2012

Livets resa...

Jag sitter uppkrupen i min schäslong, och just idag funderar jag lite extra mycket på det mesta faktiskt...

Ni som brukar vara in här och läsa vet ju att jag ofta skriver om sådant som jag tycker om, sådant som får mig att må bra och som jag väljer att applicera i mitt liv just precis så ofta som jag bara kan.

För det är ju ett val som jag gör - att välja och att ta vara på de stunderna.

Jag pausar ibland - stannar upp helt och hållet - och ägnar mig sedan åt något som jag har lust till, just precis i den stunden. Och det där kan ju variera från gång till gång. 

Ibland är det fågelkvitter och solsken.
Ibland är det att skapa smycken.
Ibland är det att läsa en god bok.
Ibland är det att fotografera.
Ibland är det att se hur vinden leker med löven på ett knotigt gammalt träd.
Ibland är det att dofta på en utsökt vacker ros.
Ibland är det att göra absolut ingenting.




Men, en gemensam nämnare för alla dessa olika saker är att jag sitter i min ensamhet, att jag får mitt eget utrymme och min alldeles egna tid. 

Och för mig är det väldigt viktigt att jag får just "egentid" när jag kan stänga bort allt annat runt omkring och bara få vara jag för en stund.

Sedan betyder det ju inte för den skull att jag inte tycker om umgänge. Oh no! För det gör jag minsann, och det har jag också ett väldigt stort behov av emellanåt.

Men, ibland när livet pockar på så är det just i ensamheten som jag finner tillbaka till min kärna.




För livet pockar verkligen på...

Ibland mer - ibland mindre...

Och, de senaste åren så har det emellanåt känts som om det pockat på MER.

Men, det är också mitt i allt detta som jag ÄN MER funnit storheten i att ta vara på stunden, att vara här och nu och verkligen tokgilla livet och att vara otroligt tacksam för allt det där som faktiskt är väldigt bra.

Så mitt i prövningarna, och det ibland så svåra, så har jag också upplevt några av de allra lyckligaste stunderna i mitt liv. Det är som om nyanserna blir tydligare på något vis. Så ibland när sorgen varit tung så har också ytterligheterna gjort så att glädjen och lyckan upplevts som än större när det väl varit dags för det.




Är det här tunga rader?
Är det svårt att ta in och förstå?

Ibland är det ju så. Livet är inte alltid så lätt att förstå.
Men, det är oerhört lärorikt.

Och, något som jag lärt mig de senaste åren är att - hur gärna man än vill - så går det inte att ansvara för någon annans lycka än sin egen. 

Det är därför som jag då och då väljer mina stunder av ensamhet där jag fyller dem med sådan som är förknippat med glädje för just mig. Då jag stannar upp och fångar de där ögonblicken som ger mig lycka i livet. 




Men, kom inte och tro att mitt liv är kantat av ett glimrande lyckoskimmer för jämnan.
Nej, det är nog bara helt enkelt så att jag valt ett förhållningssätt till saker och ting där jag sparar mer på glädjeämnena än på det som känns jobbigt.

Jag ser livet som en resa och de olika hållplatserna representerar olika sinnesstämningar.

Vissa åker jag helst bara förbi = bitterhet
Vissa kanske jag stannar på en stund, för att jag känner att det behövs liksom = ledsenhet
Vissa kanske jag inte alls har lust att kliva av på just där i stunden, men vet väldigt starkt inom mig att jag faktiskt behöver och väljer att stanna en stund ändå = insikter om mig själv och andra
Vissa stannar jag på med lätthet = glädje
Och, vissa har jag verkligen inte någon som helst lust att åka vidare ifrån = villkorslös kärlek


Så nästa gång jag skriver om bubblande iver, inspiration, lycka, glädje, tacksamhet - WHAT EVER!

Tänk på att det är något som jag värdesätter väldigt mycket, något som jag tar vara på och stundom också aktivt väljer in i mitt liv. Så att jag laddar mina batterier, så att jag ska ha kraften och orken när de svåra stunderna, ibland obarmhärtigt, knackar på i livet.




Jag har mött så mycket olika nyanser av svårigheter och prövningar - mitt liv har verkligen inte alltid varit så enkelt. Och, när man står vid någon som är svårt sjuk och bara hoppas och önskar av hela sitt hjärta att det ska bli bra - då känner man sig så hjälplös och det gör så fruktansvärt ont. Och det absolut bästa man kan dela med sig av då är omtänksamhet, värme och medmänsklighet. Att öppna sitt hjärta och dela med sig av villkorslös kärlek.

Därför kan jag ibland bli så himla ledsen när jag tänker på människor som klär in sitt liv med bitterhet och sedan väljer att strö ut den över sina medmänniskor.

I stunder när jag själv inte känner mig så stark påverkas jag alldeles för mycket av sådant och då gråter hela min själ....

Då får jag pausa...

Då får jag vara snäll mot mig själv...

Då får jag göra sådant som jag själv mår bra av...

För när jag själv mår bra - då är jag också som bäst för alla andra.

Ha en riktigt fin söndag!



(bilderna är fotade i Malviks rosenträdgård - rena rama rosenhimlen )



19 kommentarer:

Ett ögonblick sa...

Tack för dessa vackra och sorgsna och så sanna ord.

Önskar dig en dag som Du själv vill ha den...
//lisamaja

Lilla Blanka sa...

Goa Mia,

Det känns som jag är tillbaka i roshimlen när jag ser dina fina bilder.

Ja, det är lite tunga ord, men så är det ju ibland i livet. Skickar dig en stor kram den här vägen, och resten via vår Kanal....

Kraaaam och ha en fin dag! Jag gissar att schäslongen kommer att krama om dig också :)
Mia

Vitt hus med svarta knutar sa...

Det finns så mycket i livet som vi behöver reflektera över och det är nog inte meningen att det ska vara lätt att förstå...livet...det gäller att hitta egna vägar för att kunna gå vidare...jag tycker att du beskriver allt så vackert...

Önskar dig en fin avslutning på helgen och en bra ny vecka!
Kram,
Regina

Anki sa...

Vackert och lite vemodigt!
Dina ord har fått mig att fundera många gånger...på ett bra sätt! Ibland behöver man en liten knuff i rätt riktning!

Önskar dig en egen fin dag!
KRAM!

annashusidingtuna sa...

Hej Mia!
Men vad fint du skriver!!
Känner så igen mig, livet är inte alltid lätt och inställningen gör så mycket, du har formulerat det så bra!
Kram Anna

kråke sa...

Hej goa Mia! Vackert skrivet om livets downs and ups:)
Underbar schäslong, kan förstå att du njuter av den:)

Fortsatt solig söndag:)

kram kråke

jona sa...

Du är så vacker, hela du.
TACK!

största kramen någonsin får du HÄR och mängder av varma stöttande tankar...❤

Anneli sa...

Så oerhört välformulerat!

Nog är det så att man sätter mer värde på de bra och fina stunderna när man verkligen varit med om "livets hårda" stunder...............nä, nu blev det för jobbigt här.....

Kram Anneli

Anonym sa...

Utrolig vakkert skrevet og oppriktig:)
Fortsatt herlig kveld

Klem Merete

Hanna sa...

Fina bilder och vackert du skriver.Ha en fin söndagskväll.
kram
Hanna

Vida sa...

vilka vackra tankar..känner igen mej i behovet av egentid..och håller med dej om att visst är livet galet ljuvligt;) fastän man ibland får en kyss och ibland en smäll...

sänder en stor varm kram till dej;)

Vidavildvackervinnarekram

Anonym sa...

Hej!!!
Jag har precis hittat hit och finner dina ord så vackra.
Dessutom undrar jag möjligvis om du mot all förmodan skulle ha det lilla vita skrivbordet kvar då det är precis ett sådant jag letar efter åt dottern. Lite irriterad att jag inte hittat hit tidigare o kunde kommit på loppisen.....
mvh Ullis
ullisbyh@hotmail.se

gamla skolan sa...

Så kloka tänkvärda ord !!
Livet är ju så , väldigt upp och ner . Jag tror det är extra viktigt med reflektion och det har jag bäst när jag är ensam .
Kraaam // Susanne

Made in Persbo...Carina sa...

Hej fina Mia!
Men så sant du skriver om livet som ibland fylls av glädje och ibland av sorg och vemod. Jag känner sååå igen mig i behovet av att vara ensam och få tid för reflektion samtidigt som det inte betyder att jag inte vill ha sällskap och trevligt umgänge andra stunder!
...och ett stort tack för alla de fina saker du skrev om mig. Det rörde mig så djupt i hjärtat och jag blev så GLAD!
Och vet du Mia, när du ser mig på det sättet ser du också en spegelbild av dig själv, för hos dig lyser ditt goda inre igenom med full kraft. Det vet jag att vi är många som tycker!

Varmaste kramar min vän!
Carina

MODERN COUNTRY sa...

Kjære Mia,

Ja man kan undre, hvorfor livet er så fryktelig tungt for noen mens andre bare svever avgårde gjennom livet uten å oppleve noe å gråte for. Ofte er det de bortskjemte som også klager høyest !! Det kan være vanskelig å svelge alt ondt som skjer, med seg selv og familien eller utenfor i den store verdenen. Man kan bli så himla motløs! For noen år siden mistet min mann sin mamma og jeg en god svigermor og venn. Det forandret livet mitt i en klapp. Det var som om noen ristet meg løs : du har livet i behold, du er sunn og omringet med kjærlighet. Slutt og synes synd på deg selv og begynn og glede deg over livet. Du er selv ansvarlig for din egen lykke, sa min mann. Jeg satt da i en liten dipp fordi jeg lengtet meg syk hjem til Norge igjen etter å ha bodd flere år i Nederland. Siden flyttet vi og livet vendte, lykken var stor. Nå nyter jeg hver dag som den kommer. Og uansett dårlige dager, det finnes alltid en og annen som har det mye verre.

Jeg synes du også har funnet en god måte å leve livet ditt på, det synes og høres godt at du er en positiv og reflekterende kvinne. Jeg er ofte enig med det du tenker på, Synes nok vi er ganske like ! :))

God klem ~ Aina

Granne med Selma sa...

Fina Mia! Fina, fina Mia! <3<3<3

Eddan sa...

Kloka och viktiga tankar <3.
Kram kram

Anonym sa...

Så fint, så klokt,så ärligt skrivet...
Känner i hjärtat det du beskriver...

Kram från Kia

Elisabeth sa...

Hej Mia, fint skrivet, känns skönt att läsa när man har det jobbigt, veta att man inte är ensam! Lånar gärna hållplatsdelen om det är ok? Hälsningar Elisabeth