Har ni tänkt på vissa saker som man har med sig i livet, som man bara tyst accepterar att de finns där, men som egentligen inte alls gör någon som helst nytta.
Snarare kan det vara så att de liksom bromsar upp istället.
Hindrar livet från att blomstra...
Mitt inträde i blogg-världen var inte alls planerat utan mest av en tillfällighet, eller?!....
Jag har alltid närt en stor dröm om att skriva. Den har funnits med mig så länge jag kan minnas och när jag sätter mig framför datorn och lägger händerna vilsamt tillrätta på tangentbordet är det som om orden kommer till mig. Ibland känner jag mig djupsinnig, ibland sprudlande, även lite över-klok men det händer ju också att humorn slår igenom.....
Ni som följt mig ett tag har väl läst ganska blandad kompott här inne kan jag tro.
Och, det är ju så jag vill att det ska vara. Det ska spegla livet.
Då jag är en känslomänniska och en obotlig romantiker kan jag bli så sanslöst lycklig av vackra bilder, likväl som jag kan bli starkt berörd om det är någon som har det svårt.
Här har jag fått nya vänner, upptäckt fantastiska inspirationskällor, insikter, lärdomar och det är en hel del tänkvärt som jag läst, tagit till mig och så gott jag kunnat även applicerat i mitt liv.
Vi utsätt ju alla för prövningar i livet, och jag kan säga att jag haft min beskärda del. Men, är det ändå inte så när man kikar tillbaka lite i backspegeln att det många gånger är ur de svåra utmaningarna som det också kan komma underbara ting.
Ibland krävs det mod att "våga" gå vidare i livet.
Ibland kan man behöva en liten push ifrån andra.
Ibland kan man behöva göra en liten inventering över det man släpar runt på här i livet och fundera på vad som ska bort och vad som ska få vara kvar.
Tack vare några rader jag fick från en bloggvän, som jag sätter oerhört stort värde på, har jag gjort en liten inventering och kommit fram till att det är dags att ta farväl......
Dags att säga adjö.......
TILL JANTE!
Denna fördöma Jante-lag, som nog de allra flesta av oss svenskar går och släpar runt på - och till vilken nytta frågar jag mig?!
Därför gör jag nu som denna underbara bloggvän skrev till mig.
Jag plockar bort de där delarna ur mitt liv, bit för bit.....
Dom gör liksom ingen nytta längre känner jag.
Tack snälla du för ditt underbara mail och för "peppningen"
Ska allt ta och fundera lite på om man inte kan komma på någon ny "lag" som känns mer meningsfull att skicka med våra barn in i framtiden.
Grundstenarna där kommer att vara:
Tacksamhet
Medkänsla
Omtänksamhet
Glädje
Lycka
Kärlek
och sist men inte minst i denna tid av stress - LUGN!
Ja, om du nu fortfarande är kvar och läser även de här raderna har du härdat ut genom detta långa inlägg och då säger jag TACK för att du tog tid tiden!
Var rädd om dig!
Mia