Jag brukar fascineras av det vackra i livet, och emellanåt så kan det näst intill ta andan ur mig!
Men, hur kan man egentligen sätta fingret på det där exakta och säga vad som är vackert?
Det är precis som med konst...
Hur kan man säga vad som är "ok" och erkänt?
Vem är det som bedömer?
Vem är det som ska tillfredsställas?
Är det jag själv - som har skapat?
Eller är det konstkritikern - som kritiskt granskar utifrån vad "som sig bör"?
Eller är det den breda massan - som har miljontals olika åsikter?
Själv känner jag att det är jättekul med uppskattning och roligt om någon tycker om det jag gör. Men, till syvende och sist så handlar det om mitt eget välbefinnande, om jag själv ska må bra i längden.
Huruvida jag har mått bra under tiden som jag har skapat eller om jag har haft prestationsångest och kämpat, bara för att jag har försökt att leva upp till någonting som jag har trott förväntats av mig.
Många, många gånger skriver jag här i bloggen om att välja glädje, om att vara tacksam och att välja ett förhållningssätt till livet som har en positiv klang.
En del som inte känner mig kanske kan tycka att det låter ganska naivt ibland...
Men, för mig har det varit ett val!
Och jag kan tillägga att min resa inte alltid varit den lättaste!
Jag har mött prövningar som verkligen ställt allt på sin ände...
Som har fått mig att värdera om...
Som har gett mig insikter...
Sen - hur väl det står sig ute i den stora, vida världen spelar inte så stor roll för mig.
För om jag kan hitta min egen lycka, mitt välbefinnande och om jag kan välja tacksamhet framför missunnsamhet - då är i alla fall jag lycklig.
Och, för mig är det en form av magi mitt i vardagen.
Att vara tacksam!
Att välja glädje!
Att få omge mig med det vackra.
Och, just den här helgen har verkligen bjudit på något av det vackraste jag vet.
Midsommarafton, solsken, att få umgås med nära och kära, att skratta, att äta gott, att finnas för varandra, gräddtårta med jordgubbar och krossad dajm, sill, färskpotatis, akleja, lupiner, fem-kamp, doften av dill, en kall nubbe som intas efter en halvfalsk men ack så inlevelserik snapsvisa, att få krama om min kära mamma, att få höra mina barn skratta.........
Jag kan skriva om detta i en evighet tror jag.
Men, det är egentligen inte så märkvärdigt!
För vardagens magi finns ofta runt omkring oss. Den omfamnar oss varje dag. På sitt sätt!
Frågan är väl bara om vi har tid att stanna upp och bli omfamnade?
---------------------------------------------
Nu kommer det lite bilder från mitt favoritrum just nu...
Ohhhh, my good - I love it!
Önskar er alla en fin fortsättning på helgen och en bra vecka.
Själv ska jag färdigställa det sista inför den kommande uställningen i slakteriet;
Vernissage lördagen den 30 juni, mellan kl 12-18.
