Jag sitter uppkrupen i min schäslong, och just idag funderar jag lite extra mycket på det mesta faktiskt...
Ni som brukar vara in här och läsa vet ju att jag ofta skriver om sådant som jag tycker om, sådant som får mig att må bra och som jag väljer att applicera i mitt liv just precis så ofta som jag bara kan.
För det är ju ett val som jag gör - att välja och att ta vara på de stunderna.
Jag pausar ibland - stannar upp helt och hållet - och ägnar mig sedan åt något som jag har lust till, just precis i den stunden. Och det där kan ju variera från gång till gång.
Ibland är det fågelkvitter och solsken.
Ibland är det att skapa smycken.
Ibland är det att läsa en god bok.
Ibland är det att fotografera.
Ibland är det att se hur vinden leker med löven på ett knotigt gammalt träd.
Ibland är det att dofta på en utsökt vacker ros.
Ibland är det att göra absolut ingenting.
Men, en gemensam nämnare för alla dessa olika saker är att jag sitter i min ensamhet, att jag får mitt eget utrymme och min alldeles egna tid.
Och för mig är det väldigt viktigt att jag får just "egentid" när jag kan stänga bort allt annat runt omkring och bara få vara jag för en stund.
Sedan betyder det ju inte för den skull att jag inte tycker om umgänge. Oh no! För det gör jag minsann, och det har jag också ett väldigt stort behov av emellanåt.
Men, ibland när livet pockar på så är det just i ensamheten som jag finner tillbaka till min kärna.
För livet pockar verkligen på...
Ibland mer - ibland mindre...
Och, de senaste åren så har det emellanåt känts som om det pockat på MER.
Men, det är också mitt i allt detta som jag ÄN MER funnit storheten i att ta vara på stunden, att vara här och nu och verkligen tokgilla livet och att vara otroligt tacksam för allt det där som faktiskt är väldigt bra.
Så mitt i prövningarna, och det ibland så svåra, så har jag också upplevt några av de allra lyckligaste stunderna i mitt liv. Det är som om nyanserna blir tydligare på något vis. Så ibland när sorgen varit tung så har också ytterligheterna gjort så att glädjen och lyckan upplevts som än större när det väl varit dags för det.
Är det här tunga rader?
Är det svårt att ta in och förstå?
Ibland är det ju så. Livet är inte alltid så lätt att förstå.
Men, det är oerhört lärorikt.
Och, något som jag lärt mig de senaste åren är att - hur gärna man än vill - så går det inte att ansvara för någon annans lycka än sin egen.
Det är därför som jag då och då väljer mina stunder av ensamhet där jag fyller dem med sådan som är förknippat med glädje för just mig. Då jag stannar upp och fångar de där ögonblicken som ger mig lycka i livet.
Men, kom inte och tro att mitt liv är kantat av ett glimrande lyckoskimmer för jämnan.
Nej, det är nog bara helt enkelt så att jag valt ett förhållningssätt till saker och ting där jag sparar mer på glädjeämnena än på det som känns jobbigt.
Jag ser livet som en resa och de olika hållplatserna representerar olika sinnesstämningar.
Vissa åker jag helst bara förbi = bitterhet
Vissa kanske jag stannar på en stund, för att jag känner att det behövs liksom = ledsenhet
Vissa kanske jag inte alls har lust att kliva av på just där i stunden, men vet väldigt starkt inom mig att jag faktiskt behöver och väljer att stanna en stund ändå = insikter om mig själv och andra
Vissa stannar jag på med lätthet = glädje
Och, vissa har jag verkligen inte någon som helst lust att åka vidare ifrån = villkorslös kärlek
Så nästa gång jag skriver om bubblande iver, inspiration, lycka, glädje, tacksamhet - WHAT EVER!
Tänk på att det är något som jag värdesätter väldigt mycket, något som jag tar vara på och stundom också aktivt väljer in i mitt liv. Så att jag laddar mina batterier, så att jag ska ha kraften och orken när de svåra stunderna, ibland obarmhärtigt, knackar på i livet.
Jag har mött så mycket olika nyanser av svårigheter och prövningar - mitt liv har verkligen inte alltid varit så enkelt. Och, när man står vid någon som är svårt sjuk och bara hoppas och önskar av hela sitt hjärta att det ska bli bra - då känner man sig så hjälplös och det gör så fruktansvärt ont. Och det absolut bästa man kan dela med sig av då är omtänksamhet, värme och medmänsklighet. Att öppna sitt hjärta och dela med sig av villkorslös kärlek.
Därför kan jag ibland bli så himla ledsen när jag tänker på människor som klär in sitt liv med bitterhet och sedan väljer att strö ut den över sina medmänniskor.
I stunder när jag själv inte känner mig så stark påverkas jag alldeles för mycket av sådant och då gråter hela min själ....
Då får jag pausa...
Då får jag vara snäll mot mig själv...
Då får jag göra sådant som jag själv mår bra av...
För när jag själv mår bra - då är jag också som bäst för alla andra.
Ha en riktigt fin söndag!
