En skrivarhörna måntro?!...

Ute snöar det!

Små, små flingor, som med vindens hjälp, tar sig fram sidledes.

De lägger sig som ett tunt, mjukt täcke som varsamt bäddar in omgivningen.

Själv sitter jag inne i köket och blickar drömmande ut genom fönstret.

Det är som om de små flingorna vill förbereda mig på att advent är i antågande när de sveper förbi där utanför.

Jag vet ju egentligen att det är så, men tiden går så fort just nu så jag får ständigt påminna mig.

Jag packar upp, ställer i ordning, jobbar en stund, torkar ur några skåp, lägger in lite kläder, jobbar en stund, packar upp, ställer i ordning, jobbar en stund...

Ja, ni förstår va?

Och, mitt i allt detta så blev jag så väldigt glad förut för jag kände precis som om jag hittat min skrivarhörna. Äntligen!!!

Här kom skrivbordet till sin rätt. En hylla ska upp på väggen ovanför, lite saker som värmer min själ ska få komma hit och jag kan tro att detta kommer att bli en av favorithörnorna.

Här kommer inspirationen att flöda, eller vad tror ni?

Tror minsann att jag får ge mig ut på en promenad snart och plocka in lite minigranar.

Så ska det läggas granris på trappen...

Tusen tack alla ni för era underbara kommentarer.

De gör mig så otroligt glad och de fungerar som bränsle när jag har som mest att göra. När jag tänker på alla goa rader som ni skriver så är det som rena rama boosten för min energi - sedan packar jag upp ur kartongerna så det står härliga till.

Nu ska jag återgå till jobbandet en stund, men jag är snart tillbaka.

Allt gott!

Mia

En smygtitt från huset

En kort lägesrapport från "flytt-fronten"

Som jag skrev i förra inlägget så kan man ibland inte ens föreställa sig hur fort vissa dörrar öppnar sig här i livet. Önskan har ju varit att finna huset och sedan flytta så vi kan fira jul där.

Och, nu ska vi göra det!

Vi packar, vi bär, vi flyttar, vi packar upp...

Vilka träningspass man får alltså!

Men, det börjar arta sig kan jag lova.

Det är fortfarande en hel del att göra så jag misstänker att jag kommer att vara lite frånvarande ännu ett tag. Men, som sagt - ett steg i taget så når vi snart målet!

Kikar snart in med fler bilder.

Ha det riktigt bra!

Mia

Att ALDRIG ge upp sina drömmar!!!

Visst bär vi väl alla på våra olika drömmar?!

Stora som små...

En del blir till verklighet nästan direkt.

En del får man lov att vänta lite på innan de slår in.

Så finns det den typen av drömmar som man nästan kan tycka att de är lite ouppnåeliga, men man önskar och önskar och önskar...

Ibland kan man komma till en punkt när man börjar tvivla lite, och fundera på om det kommer att bli verklighet av den där drömmen någon gång. Men, då får man lov att backa lite så man kommer tillbaka i den där härliga känslan som drömmen för med sig.

När man redan är framme vid målet i tanke och känsla och på det viset redan vet hur det kommer att kännas i förväg, innan man kommit dit.

Så har det varit för mig ibland.

När jag blundat har jag har sett mig själv gå där i huset!

Hört hur det knarrat lite i trägolvet, sett vedspisen i köket och jag har till och med känt värmen från elden därifrån. Jag har gått förbi den där svarta vedspisen många gånger i mina drömmar och jag har haft sockor på fötterna och en vit, lång stickad tröja på mig.

Jag har känt doften av kanel...

När jag och Pia var i Charlottenberg på utställningen där så blev jag så glad, för jag hittade sockorna! Sockorna som jag ska ha i huset!

Jag köpte dem och gick glatt fram till Pia och sa med ett leende:

- Ja du Pia, nu har jag köpt sockorna så nu kan huset komma!

Ett gott skratt fick vi och det är ju precis så det ska vara. Man ska ha så trevligt som möjligt i livet, och absolut GÖRA DET SÅ TREVLIGT SOM MÖJLIGT!

Kan ni tänka er vilken underbar känsla det är för mig idag när jag kan skriva och berätta att det är dags att sätta på sig sockorna!!!

Nu har vi hittat huset och vi ska flytta!

Jag har mått så gott alla dessa stunder som jag suttit och drömt om huset, när jag önskat hur det ska se ut och hur det ska kännas där.

Det har varit som en lisa för själen.

Så idag tänker jag än mer på vikten av att aldrig ge upp sina drömmar.

De drömmar som får hjärtat att sjunga, som ger själen ro och som får oss att må bra!

Tiden framöver kommer att gå åt till flytten, men jag kikar in så ofta jag kan.

Jag är så tacksam för alla härliga kommentarer. De ger mig lite extra bränsle.

För er som undrat så kommer jag att lägga in en bild på min vita Kristus!

Kanske det kan bli en liten smygbild från en vrå i huset samtidigt?!?!...

Ha det så fint alla!

Jag är snart tillbaka...

... och under tiden som jag packar kan du klicka dig hit och läsa det som jag skrev i inlägget den 14 oktober. Då kan jag säga att jag inte hade en aning om hur fort en del dörrar öppnar sig.

Sinnesro!

Är på väg ner till ateljén/verkstaden för att lägga sista handen vid en beställning.

Dessutom har jag gjort en liten "make-over" på en Kristus-staty som jag köpte på auktion i somras. Det var många konstiga blickar som följde mig, när jag lyckligt stegade fram till auktionisten och tog emot den grälle mannen......

En röd, grön , gul, svart, brun och guldig Kristus har nu fått en stillsammare approach som vit.

Han är vacker må jag säga och tål nu att vila ögonen på.

Han ger mig sinnesro!

Precis det som jag förknippar med denna helg;

Levande ljus, tystnad, sinnesro

Hoppas ni alla får en fin helg!

Som kronan på verket!

När jag och Ingela satt och fikade ihop för några veckor sedan började vi pratade om trådkronorna som jag skapar. Jag lovade henne att lägga ut bilder så här kommer nu några.

Eftersom jag jobbar utifrån en känsla när jag skapar så blir inte den ena skapelsen den andra lik. Så, Ingela - det här är en av varianterna!

För tillfället så jobbar jag för högtryck och det märks att julen börjar närma sig.

Julklappar, beställningar, nya idéer. Ibland kan det vara så att vissa saker som man köper kompletterar, och samtidigt lyfter, det som redan finns hemma.

Det kan vara den där lilla detaljen som gör så mycket för helheten.

Som blir som kronan på verket!

Har ju tidigare berättat om mitt nya jobb, som jag varvar med mitt eget skapande.

Jag ansvarar för ett så kallat "Hantverkshus" och det är så otroligt stimulerande.

Mötet med människor, hur de tar sig an mina idéer och gör dem till verklighet.

Hur man tillsammans hittar den där härliga känslan när man ser på den färdiga skapelsen - och förhoppningsvis, efter dagens slut, går hem med en go känsla i kroppen och kanske till och med ett leende.

Det är också som kronan på verket!

Tänk så mycket vi har att ge varandra här i livet!

Ja, det är fantastiskt.

Men, det kanske är viktigt att vi tänker på att ställa in just den frekvensen på mottagaren som vi har där inne i hjärnan:

Frekvensen "se möjligheter och välj ett positivt synsätt"

Efter att ha jobbat hemifrån under förmiddagen ska jag nu bege mig ner till ateljén/verkstaden och lägga handen vid några beställningar.

Åhhhh, så roligt det ska bli!

Önskar er alla en riktigt fin dag!

Många strängar på sin lyra.......

Tredje och sista inlägget om Borås-resan!

Helgen som inrymde i stort sett allt sådant som man önskar sig.

Besöket hos Betty´s hade jag sett fram emot och här är några bilder som jag tog utanför butiken. Med ett sådant välkomnande är det väl klart att man fullkomligt sugs in i butiken - man vill se mer!!!!!!!!

Jag längtar redan till nästa besök......

Jag skrev ju om lyckan när jag hittade den gamla drickabacken och jag kan fortfarande bli så där pirrigt glad i hela kroppen när jag står och tittar på den.

När jag fotograferade den, och sakerna som jag köpte hos min goa vän Mia, ställde jag dit ett av hjärtana som jag tillverkar och säljer.

KÄRLEK!

För det är ju så jag känner inom mig när jag ser vissa saker.

Eller träffar vissa människor.

En person som är så där sprudlande full av kärlek är ju en vän som har många strängar på sin lyra. En bekantskap som jag gjorde för ett år sedan ungefär och det kändes som att vi hittade varandra direkt.

Nu såg jag verkligen fram emot att få träffa detta energiknippe igen. Så när vi närmade oss Borås på fredagskvällen utropade jag i värsta Robin Hood manér:

- Mot Sherwood-skogen!

Nej, vad säger jag?!.....

- Mot Skogslyckan!

Åhhhh, så roligt det var att träffas igen och även om det var en kort stund som vi sågs så hann vi med massor. När jag klivit över tröskeln tog jag förväntansfullt av mig skorna och gick in till TV-rummet.

Där var den!!!!

TAKMÅLNINGEN.

Ni vet väl hur det är när man beträder "blogglandia"?

Man ser, följer och läser om renoveringar, utbyggnader, köksbyggen, sovrumsmake-overs osv.

När man ser alla dessa bilder så är det som om man är där, även om jag sitter hemma hos mig själv framför datorn. När man sedan får komma och se det "live" så blir det en sådan märklig känsla ibland. Och, det är så kul!

Takmålningen är så vacker, och Pia är enastående som skapar dessa mästerverk. Hur hinner hon? Men, så har hon en fantastisk man också må jag säga. När man kompletterar varandra bra tror jag att det mesta flyter lättare. Och, här var det flyt kan jag lova för TV-skåpet var i stort sett på plats det också....

Nu, efter alla dessa superlativer så kanske ni vill se lite också?

Kika in hos Ateljé Skogslyckan så förstår ni nog.

Om det nu skulle vara så att ni får en bild av denna kvinna som en seriös, målmedveten och duktig affärskvinna så är det helt rätt.

Men, psst - jag ska ge er lite inside-information.

Hon kan vara galet rolig också!

På lördag kväll var vi på gemensam fest och jag hade så roligt. Pia hon spelade gitarr och sjöng (för det kan också.....), hon berättade historier och jag skrattade så tårarna rann.

Summa sumarum:

En helg som innehöll det mesta av det bästa!

Åhhh, men... Ohhhh.... WOW......JÖSSES!!!

Det var precis så jag lät, när jag såg det som skymtade fram.

Inuti en trälåda, som stod på golvet i butiken, såg jag en antydan av något helt underbart.

Kom av mig helt och hållet, och fullkomligt slängde mig ner på golvet för att se om det verkligen var sant - OCH DET VAR DET!

------------------

Vi är alltså tillbaka i Borås, det är lördag förmiddag och jag har bestämt träff med en nyfunnen vän. Vi har gjort upp att ses på Betty´s, en alldeles ljuvlig affär.

Vi står och pratar samtidigt som jag lite automatiskt sveper med blicken över alla vackra saker. Det står en härlig, stor trälåda på golvet, men vad är det egentligen som är inuti där???

Jag lutar mig lite framåt för att se bättre och sedan blir det tre snabba steg och helt plötsligt står jag alltså på knä där framför trälådan med bultande hjärta och brinnande iver.

Åhhhh, det är en gammal drickaback i trä och den är så otroligt fint bevarad.

När jag står där på knä och samtidigt ger ifrån mig små lyckorop kommer en av tjejerna som jobbar i butiken och går förbi. Jag tittar bedjande upp och frågar:

- Kan jag få köpa den? Är den till salu?

- Ja, det får du, säger hon med ett leende på läpparna. Tycker mig även se en antydan till förvåning. Men, det är klart, tänker jag för mig själv, det är väl inte varje dag de har en salig värmländska på golvet som tackar och ler och bubblar om vartannat.

Den butiken ska jag absolut besöka igen. Så mycket fint och väldigt trevlig personal.

Lotta, som är en av mina absolut bästa vänner, förstod direkt vad som var på gång när jag bar träbacken ur bilen och bestämt stegade fram mot kameran.

Nu skulle här fotograferas...

Lite sluttande underlag, grenar, löv, snöbär...

Snacka om att gå igång!

Krukan med så underbar patina köpte jag också hos Betty´s. Tänk en julros i den!

Sådana här tillfällen måste jag säga att jag gillar hösten.

Ja, jag fullkomligt bubblade av glädje, lycka och inspiration.

Så, när jag fotograferat mig nöjd på detta motiv...

... bestämde vi oss för att ta en promenad i skogen.

Det var en trolsk stämning och vi gick där och njöt.

Kameran hängde ju kvar runt halsen på mig, så jag orkade inte hålla mig.

Helt magiskt!

Ja, jag blev så till mig så jag var tvungen att föreviga min vän också.

Det här är "min" Lotta det. Hon som alltid finns där i alla lägen.

-Kom Mia ska jag visa dig på något!

Så gick vi en bit till och sedan, där in till vänster dök den upp.

Den lilla skogsvägen som Lotta ville visa.

-Är inte det här Känslans väg? sa hon och jag nickade samtidigt som jag liksom drogs och lockades dit. Jag ville framåt och se vad som kunde skönjas där bakom grenen.

Men, tänk - jag gav mig till tåls!

Jag stod en stund och njöt av alla intryck och sedan konstaterade jag nöjt att den dagen kommer den också. När jag ska vandra fram längs den där vägen och få se vad som finns där bakom grenen. Men som sagt, en väg i taget, och jag trivs riktigt bra på den jag vandrar fram längs just nu...

I nästa inlägg kommer vi till slutklämmen...

Jag träffade ju ännu en bloggvän förstår ni.